Warning: "continue" targeting switch is equivalent to "break". Did you mean to use "continue 2"? in /var/www/html/olhunden.se/wp-includes/pomo/plural-forms.php on line 210
Ölhunden - Öltips och ölrecensioner

Ölhunden – Öltips och ölrecensioner

Ölhunden är en sida som recenserar öl på ett enkelt och kortfattat sätt samt sammanställer andra ölrecensenters betyg för att få fram ett medelbetyg. Tanken är att du som är på jakt efter bra och spännande öl ska kunna få en hjälp att navigera dig i den allt snabbare växande öldjungeln. Ölhunden håller även koll på nyheter inom ölvärlden samt nyheter från Systembolaget.

home.php

Ale

Stone Double Bastard Ale 2014

Varunummer: 11240, Flaska 650ml, 95.40kr, Alkoholhalt: 11%

Ölhundbetyg

9

I slutet av varje år, sedan 1998, släpper Stone denna supermaxade dubbelversion av sin klassiska Arrogant Bastard Ale, och ca 4-5 månader senare brukar vi få chansen att plocka på oss den här i Sverige. Stilen brukar kallas “american strong ale” vilket i sig brukar betyda ett stort, starkt, maltigt och humligt öl som inte riktigt passar in helt i kategorier som Imperial IPA eller Barley Wine. Öl i denna kategori behöver inte nödvändigtvis likna just de två stilarna men gör dock det ganska ofta vill jag tycka.

Utseende: Ölet har en härligt lockande rödaktig bärnstens-/kopparfärg och kröns av ett 1-2 fingrar högt svampigt gulnat skum som lämnar kletiga spräckliga rester efter sig. Det är klart bortsett från minimala partiklar som dansar runt. Flaskan i sig sticker onekligen ut med riktigt snyggt färgtryck, som oftast med Stones öl. Full pott!

Doft: Att det här är ett kaxigt öl och inte bara en kaxig etikett blir snabbt väldigt tydligt. Stor fet humlig smäll med knäckig karamell/bröstsocker, vanilj, kola och torkade frukter som fikon och papaya men framförallt grapefrukt och något värmande som känns lite som någon sorts likör. Stor och burdus, men även komplex. Allt toppas av ett rejält lass med beska barr. Riktigt riktigt bra.

Smak:  Något sötklibbig med bröstsocker/karamell, grapefrukt och massa barr och kåda. Inte lika händelserik smak som doft, men det är enligt mig inte nödvändigt med just det här ölet. Det här är mer en stor fet svulstig mix av sötklibbig karamell och massiva grapefruktfruktiga humletoner med en stooor men skön beska. Får mig att minnas varför jag förälskade mig i sådana här aggressiva öl från början. Lite som Peter Wahlbeck sa: “Det är skönt med stryk…”

Mun: Stor bastant och lite oljigt kletig kropp med mjukt masserande kolsyra.

Jag älskar det här ölet och det kommer alltid stå för vad jag gillar med vissa amerikanska öl. Stort, överdrivet och kaxigt, fast med en fantastisk fingertoppskänsla och glimt i ögat. Påminner inte så lite om vissa amerikanska barleywines som exempelvis Sierra Nevadas Bigfoot med sin klibbiga karamell och stickiga humle, men känns ändå mer rak på sak. Jag känner heller inget sug efter att lagra Double Bastard utan tycker den gör sig bra med den tid den fått på sig att ta sig hit till Sverige.
För vissa är det här för mycket och tanken på att dricka en hel flaska eller ens ett helt glas är även för vissa inte att föredra. Jag gör tvärt emot och dricker Double Bastard så vulgärt och obrytt som ölet själv utger sig, i stort glas och som om det var hälften så starkt. Gärna till fet salt mat som burgare, pizza, tacos eller revbensspjäll. Då tycker jag det gör sig allra bäst.

Mer info om Stone Double Bastard Ale 2014:

Ale Veteöl

Coppersmith’s White IPA

Varunummer: 11326, Flaska 330ml, 28kr, Alkoholhalt: 7%

Ölhundbetyg

4

Vid senaste Stockholm Beer & Whisky Festival i Nacka så stack nystartade Coppersmith’s Brewery från Västerås ut bland de mindre svenska bryggerierna med förvånansvärt (i jämförelse med många av de andra) rena och prydliga öl. Inte det starkaste intrycket vad gäller design och smak kanske, men det kändes som ett bryggeri med mycket bra förutsättningar för framtiden.
Därför var det kul att höra att dom vunnit en offert på sin vete-IPA Coppersmith’s White IPA till det fasta sortimentet den 2a mars i år. Jag fick en flaska av bryggeriet innan släppet men har inte kommit loss att recensera den förens nu.

Det är alltså en så kallad “vete-IPA” som bryggts med 50% vetemalt och 50% pale malt och humlats med Columbus, Mosaic och Amarillo. Jästen är Belle Saison. Beskan landar på 75 IBU och färgen på 9,5 EBC.

Utseende: Disigt gul med jästfällning i botten och ett stort smutsvitt skum som lämnar nån fläck hit och dit. Etikettdesignen känns lite som en Star Trek-symbol och är helt klart snyggare än deras vanliga schackpjäsdesign som känns lite tråkig.

Doft: Örtig doft med citrus, persika, lite carambola, degig jäst och rejält med barr och något kryddigt som påminner om basilika eller timjan. Det doftar ganska fräscht och färskt, men tyvärr så vissnar doften och kvar blir mest någon mix av smält plast, alcohol och lim.

Smak: Smaken gör inte riktigt samma tråkiga vändning, men helt ok känns det ändå inte. Det börjar bra med fräsch tropisk gul frukt som grapefrukt och ananas med nyriven citruszest, jäst och deg och avslutet är torrt och barrigt beskt. Tyvärr så vissnar även smaken en del och blir lite jästig med beska kryddor som timjan och lagerblad samt den där lite plastiga kemiska tonen.

Mun: Medelstor till lättare kropp med frasig kolsyra och oljig till torr munkänsla.

Något har gått fel här, och det är riktigt synd, för precis uttagen från kylen och nyupphälld är den riktigt god med fräsch ljus citrus och mjuk lätt malt. Jag gissar att man stressat jäsprocessen för att hinna klart i tid. Mycket tråkigt på ett annars väldigt lovande öl. Men dricker man den snabbt så… Jag ser dock inte någon annan som upplevt ölet på precis samma sätt som jag på nätet, så det kan ju ha varit en enstaka skadad flaska också. Vi håller tummarna.

Mer info om Coppersmith’s White IPA:

Ale Veteöl

Lagunitas Galatea Fusion 25

Varunummer: -, Fat 400ml, -kr, Alkoholhalt: 6,8%

Ölhundbetyg

7

Den svenska importören Galatea gör en studieresa till staterna och passar på att brygga ett öl hos Californienbryggeriet Lagunitas. Galateas säljteam plus bryggaren David Peuriere från Sigtuna Brygghus snackar ihop sig med ett par av Lagunitas bryggare och bestämmer sig för att brygga ett välhumlat öl med röd vetemalt så att ölet ska få en rödaktig färg. Tyvärr visade det sig att veten dom fått inte var lika röd inuti som på utsidan så effekten uteblev en smula.

Nåväl… Förutom den röda vetemalten har man även använt pale ale-, Special B- och Bisquit-malt och vad gäller humlen så har man kört Centennial och Simcoe som bittergiva, Cascade och Citra som smakgiva och Equinox för arom.

Ölet kommer till Systembolaget den 20e mars. Jag drack dock ölet på fat vid Pub Wirströms i Gamla Stan, Stockholm.

Utseende: Kristallklar och guldfärgad med små porlande bubblor och ett finger högt smutsvitt skum som lämnar fläckar efter sig.

Doft: Söta honungsdoppade vetekex, litchi, passionsfrukt och lite apelsin plus gräs och halm. Det är ingen nypressad barrskog eller nermald humlefabrik, men fräscht och fruktigt på ett mer tillbakalutat sätt. Tyckte först att det luktade lite svavel (prutt) men insåg sedan att det nog bara var Wirströms.

Smak: Den typiska sötman som jag tycker mig känna i många av Lagunitas öl, och får mig att tänka på bröstsocker, finns där. Även honung och lite “toastiga” kex och frukter som grapefrukt och litchi samt lite “järnig” mineral. Tydlig men tillbakalutad beska med drag av gräs och grapefruktskal.

Mun: Medelstor kropp med mjukt kittlande bubblor. Något oljig textur.

Lagunitas stil känns onekligen igen med sin stadiga söta bas och lite mineraligt citrushumliga topp. Veten slår inte igenom så fasansfullt mycket och resultatet blir en bra och precis lagom robust västkust-IPA med lite twist. Enligt Lagunitas funkar det ypperligt till ostron, men även “sunkmat” som pizza och kryddiga tacos är ju en no-brainer.

Mer info om Lagunitas Galatea Fusion 25:

Ale

La Trappe Blond

Varunummer: 1494, Flaska 330ml, 23.80kr, Alkoholhalt: 6.5%

Ölhundbetyg

7

Belgofiler runt om glädjas och dansa i ring. Ett belgiskt ljust ale från ett av de största Trappistbryggerierna har nått Systembolagets hyllor via det fasta sortimentet nu i September.

Utseende: Lätt disig gyllene med ett bubbligt poröst vitt skum som lämnar få rester på glaset.

Doft: Kryddigt fruktig doft med apelsinskal, vitpeppar, koriander, honung, halm, vitt bröd, jäst, banan och lite klister.

Smak: Söt med apelsin och lite banan, koriander, halm/hö, vitpeppar och jäst. Kanske något “lagårdsaktig” i smaken samt aningens vattnig eftersmak, men det är inte så farligt.

Mun: Medelstor kropp med lite brusigt frasig kolsyra och en något oljig textur.

Ett uppfriskande ljust ale med klassiskt kryddigt jästiga och fruktigt belgiska drag som känns rustikt utan att för den saken bli tungt. Okomplicerat och gott som passar både som flexibel måltidsdryck och för sig själv samt läskande sällskapsdryck.

Mer info om La Trappe Blond:

Veteöl

Avery White Rascal

Varunummer: 1482, Burk 355ml, 21.90*kr, Alkoholhalt: 5.6%

Ölhundbetyg

6

En av nyheterna som lanserades i det fasta sortimentet nu i September var denna witbier som bryggs i USA av högt rankade Avery Brewing från Colorado. Bryggd med koriander och apelsinskal, som sig bör när det handlar om belgiskt veteöl. Humlen som används är Bravo, Sterling och Hersbrucker. Ölet importeras av Great Brands AB.

Utseende: Mjölkigt disig med en glad gul färg och ett vitt bubbligt lite sprakande och instabil skum som inte lämnar så mycket rester.

Dof: Vitt bröd, citronskal/lime, apelsinmarmelad, lite degig jäst samt koriander. Yup, klassisk witbierdoft. Inga krusiduller. Kanske lite mer frisk citrus än de mest generiska i stilen.

Smak: Söt vetedeg som går över till lite mer gräddat brödig, apelsinsaft med ett stänk citron och kanske lite nätmelon, koriander och jäst. Låg beska. Även här är det hyfsat klassisk komposition.

Mun: Medelstor till lätt kropp med mjuk och rätt så låg kolsyra. Texturen är len.

En väl utförd witbier av klassiskt snitt. Det är Avery som gör den. Dom är grymma. Den har rest från USA. Men det är ju trots allt ingen IPA. Kolsyran var kanske något för slapp. Ja så kan det se ut när man är saklig och lite tråkig. Precis som det här ölet är väldigt bra men lite tråkigt på samma gång. Vacklar mellan en 6a och en 7a, men jag känner mig snål idag.

Bäst före: Juni 2015 (påklistrad märkning)

* Pant tilkommer

Mer info om Avery White Rascal:

Ale

Three Floyds Chevalier Bertrand du Guesclin

Varunummer: -, Fat 200ml, 95kr, Alkoholhalt: -%

Ölhundbetyg

6

Mikkeller Bar Sthlm får in en imponerande line-up med öl från Three Floyds och alla Stockholms ölnördar springer genom gatorna med tårar rullande nerför kinderna.
Ett av de mer exklusivt exklusiva ölen som erbjöds var detta suröl som jäst i en så kallad “foeder” tillsammans med blåbär. Ölet gick loss för whopping 95kr per 20cl.

Utseende: Disig brunröd med ett grårosa skum.

Doft: Surt fruktig doft med drag av citron, äppelvinäger, körsbär och skogsbär plus lite vinfat och yogurth. Det sticker lite i näsan av vinägersyran samtidigt som det luktar rätt sött och kladdigt.

Smak: Sötsur fruktig smak med fruktkletig vinäger/äppelvinäger, körsbär, äpple och citron, vitvinsfat och en avslutande grynighet i eftersmaken som påminner lite om blåbär. Sötsyrlig start, men avslutar strävt och torrt.

Mun: Större kropp med mjuk kittlande kolsyra och oljig kladdig textur som avslutar strävt och snustorrt.

För mycket vinägerkladd för mig. Och blåbären försvinner lite. Känns helt ärligt inte som något jättespeciellt, trots att det är ett fullgott suröl. Då tycker jag att 3 Floyds och Mikkellers sammarbetsöl Blå Spøgelse, som också var ett suröl med blåbär, var mycket bättre och elegantare.

 

Mer info om Three Floyds Chevalier Bertrand du Guesclin:

Porter/stout

Yo-Ho Tokyo Black Porter

Varunummer: 11509, Burk 350ml, 35.90*kr, Alkoholhalt: 5%

Ölhundbetyg

7

Japansk porter på burk som dök upp i augustisläppet på Systembolaget. Jag vet inte mycket om vare sig bryggeri eller öl, men bryggeriet säger själva så här:
The complex chocolate and roast flavours of dark specialty malts are combined with a floral and slightly spiciness from Perle hops.

Utseende: Ogenomträngligt mörkbrun/svart med en aning grums i botten samt ett två fingrar högt finbubbligt ljusbrunt skum som lämnar lite spridda rester.

Doft: Rostad och lite söt och “köttig” doft med choklad, mörkt rågbröd, charkuteri, lakritsrot och en lite störig ton av vax/stearin.

Smak: Söt och rostad med kaffe, choklad, mörkt bröd, sötlakritslakrits och lite syrlighet av mörka bär och citrus. Avslutet är lite pepprigt bränt kaffebittert och eftersmaken är en smula platt och har en lite dov ton av plast.

Mun: Medelstor kropp med mjuk kolsyra och oljig textur.

En ganska bra porter som har fina rika maltiga smaker men samtidigt håller sig rätt mjuk och len. Om det bara inte var för den störiga tonen av vax och plast som ökar med temperering och stör helhetsintrycket så hade jag nog kunnat bli riktigt förtjust i den, men nu stannar betyget på en positiv men lite försiktig sjua. Rätt så gott, fast med anmärkelser.

FLER OM :
Torrhumlat.se
Portersteken.se 

 

* Pant tillkommer

Mer info om Yo-Ho Tokyo Black Porter:

Porter/stout

3 Fonteinen Zwet.be

Varunummer: 11510, Flaska 330ml, 39.90kr, Alkoholhalt: 7%

Ölhundbetyg

7

3 Fonteinen är, som de flesta kanske vet, mer kända för sina fantastiska lambiks. Därför är det med ett höjt ögonbryn och ett öppet sinne jag närmar mig denna belgiska porter. Bryggd hos De Proef med Vete-, Maris Otter- och Karamellmalt och sedan fermenterad med både alejäst och “lambikjäst” för att ge den en syrlig twist.

Utseende: Ogenomträngligt grumlig mörkbrun/svart vätska, toppad av ett två fingrar högt fluffigt kompakt ljusbrunt skum som lämnar rester.

Doft: Lite surt bränt murket trä med lite mer runda rostade toner av mörkt bröd, nybryggt kaffe och bara en gnutta choklad. Bretten ger en udda twist till de annars rätt så bekanta rostade malttonerna, men det blir en ganska så intressant mix.

Smak: Innan ölet fått luftas och tempereras är det en rätt så svårt sur och rostad smak man får med blött trä, aska, sträva tranbär, citron och nybruten kvist. Men efter en stund så mjuknar smaken och släpper fram choklad, kaffe och lite karamell, men den smått syrliga/sura tonen av citron släpper aldrig taget. Torrt strävt avslut. Schizofrent, men intressant och ganska gott. Om man nu är en sån som är öppen för dessa smaker från början och kan tänka sig att de får mötas.

Mun: Medelstor till något lättare kropp med mjuk kolsyra och krämig textur som avslutar strävt och torrt.

Det här är svårt. Men samtidigt väldigt spännande och välgjort. Personligen brukar jag inte gilla sådan här typ av sträv syra i mörka öl av något slag, men här går det inte riktigt att bortse från vilka det är som gjort just det här ölet och det blir verkligen två världar som möts med någorlunda jämt skägg. Jag rekommenderar dock starkt att man låter ölet få tempereras innan man dricker det. Först var det bara en sur och jobbig porter, sedan blev det plötsligt en väldigt spännande porter, för att till sist mer kännas lite som en lambik som mixats med en porter. Pluspoäng för kvalitet i kombination med experimentlusta.

Bäst före: 21/11-16

FLER OM Zwet.be:
Mankerbeer.com
Beer-naise.se
Skrubbe.com
Beerwithus.se

Mer info om 3 Fonteinen Zwet.be:

Ale

Omnipollo Magic #7

Varunummer: -, Flaska 330ml, -kr, Alkoholhalt: 4.5%

Ölhundbetyg

7

“If the Devil is 6 then God is 7!”

Vrålar Frank Black i The Pixies på låten Monkey Gone To Heaven från deras mästerverk Doolittle från 1989. Att jag 23 år senare döper min son efter just nämnde sångare säger kanske lite om hur mycket jag älskar Pixies, och därmed talet 7 samt att jag är en aggressivt kristen fundamentalist…nej, vänta nu. Det var kanske inte riktigt sant.

Men däremot så är det sant att jag fick denna “surade” witbier som bryggts hos De Proef med ananas och färsk mynta av Omnipollos Henok Fentie för ett par veckor sedan. Och även om jag kanske är lika förtjust i witbier som jag är kristen fundamentalist så älskar jag ju faktiskt öl, Henok och Omnipollo nästan lika mycket som jag älskar The Pixies.

Klart som korvspad? Bra så.

Utseende: Somrigt ljusgul/pissgul med bara en vag disighet. Skummet är vitt och fluffigt och håller sig förhållandevist kort och lämnar inga rester. Små ivriga bubblor porlar lite här och där. Det ser somrigt ut.

Doft: Örtig, sur och lite unket “höig” doft med citroner, halm/torrt gräs, mynta och en lite svag syrlighet av ättika/vinäger.

Smak: Torr och balanserat sur med citron, grapefrukt, gröna druvor, krusbär, halm och lite svag örtig ton av mynta.

Mun: Lättare kropp med mjukt kittlande kolsyra och lätt textur, utan att för den skull bli vattnig.

Ett uppfriskande torrt och surt öl med mjukt kryddiga och örtiga toner. Witbier eller Berliner Weisse, det är frågan, men det känns ju helt klart mer som en berliner med tanke på att jag personligen nog aldrig druckit en sur witbier. Ananasen flydde mig dock och det hade varit roligt med ännu mer mynta. Men det är väl sånt som bara den allt för kräsne och äventyrslystne bör bry sig om, för vill man bara ha en lättsam, torr och syrlig törstsläckare så har man en bra sådan här.

Bäst före: 14/05/16

Mer info om Omnipollo Magic #7:

Ale

Prairie Artisan Ales Puncheon

Varunummer: -, Flaska 500ml, -kr, Alkoholhalt: 8.5%

Ölhundbetyg

8

Oklahomabryggeriet Prairie Artisan Ales dök upp först mot slutet av 2012 men skaffade sig snabbt ett väldigt gott rykte och har det senaste året varit ett eftertraktat bryggeri för tickers och ölnördar. Bryggeriet specialiserar sig på saisons/farmhouse ales, men brygger även mycket kompetenta imperial stouts bl.a. Puncheon är en saison, och om den säger bryggeriet såhär:

“Puncheon is a farmhouse rye ale fermented in large oak barrels with several different wild bacteria strains. Tropical citrus notes and sourness can be detected with hints of oak.”

Min flaska inhandlades på Mikkeller & Friends i Köpenhamn i maj. Jag hittar ingen datummärkning av något slag på flaskan.

Utseende: Mjölkigt grumlig och med en fin gul färg. Stort kritvitt pösigt skum hastigt sjunker ner till en ring på ytan utan att lämna spår. Ser läskande och inbjudande ut.

Doft: Citrussyrlig med citron, apelsin, äpple, vete, degig jäst och lite örtiga kryddor samt brettanomyces.

Smak: Syrlig och torr med citron, sura äpplen, vete, halm, lite koriander, fruktskjälk och brett i avslutet. Smakerna är krispiga och lätta men en lätt alkoholvärme fyller upp snyggt och elegant.

Mun: Medelstor kropp med fyllig och frasigt skummande kolsyra, lätt textur.

Känns faktiskt som en lättsammare gueuze med en surhet som jag normalt inte förknippar så starkt med saison. Det gör smaklökarna lite förvirrade och jag letar kanske efter lite mer djup i ölet än vad det egentligen behöver leverera. Det är syrligt, fruktigt, torrt och lite kryddigt och smakerna sitter ihop på ett elegant sätt. Och i Prairies fall räcker det oerhört långt. Mycket bra öl.

Mer info om Prairie Artisan Ales Puncheon:

Page 2 of 43«12345»...Last »