Ölhunden – Öltips och ölrecensioner

Ölhunden är en sida som recenserar öl på ett enkelt och kortfattat sätt samt sammanställer andra ölrecensenters betyg för att få fram ett medelbetyg.

archive.php

Ale

Thomas Hardy’s Ale 2015

Varunummer: 11430, Flaska 330ml, 69.90kr, Alkoholhalt: 11.7%

Ölhundbetyg

8

Ett av de mest klassiska lagringsölen gör come back efter sju års frånvaro. Thomas Hardy’s Ale är ett brittiskt Barley Wine, eller Old Ale (lite beroende på vem du frågar) som bryggdes första gången så tidigt som 1968. Ölet har sedan dess haft en lite brokig historia med vissa år det varit ur produktion och även bytt producent. Idag är det dock italienska importören Interbrau som köpt rättigheterna till ölet, och fastän Interbrau försökt hålla produktionsplatsen hemlig så verkar det som att det med största sannolikhet är brittiska Meantime Brewing som nu står för bryggningen. Vilket känns troligt då den svenska importören är Wicked Wine AB som även säljer Meantimes öl.

Utseende: Klar skimrande vätska med en snygg orangeaktig bärnstensfärg. 1-2 fingrar smutsvitt/gulnat skum som lägger sig som en ring på ytan utan att lämna spår på glaset. I botten på flaskan ser det ut att vara kvar lite grums, men inga större kvantiteter.

Doft: Stor söt brödig doft med torkad frukt och alkohol. Rågbröd, lönnsirap, torkade fikon, dadlar och aprikoser, läder och starkt lim/alkohol.

Smak: Hög sötma med massa brödig malt och sirap/farin, rågbröd, apelsin, dadlar och fikon, läder och peppriga kryddor i avslutet med hettande alkohol. Lite hett och ungdomligt, men hyfsat balanserat redan.

Mun: Stor kropp, mjuk kolsyra, oljig/klibbig vätska.

Det här är vad man kan kalla en maltbomb. Intensiv brödig och söt maltighet, mycket alkohol och nästan ingen påtaglig aromhumle för tankarna till öl som Schloss Eggenberg Samichlaus Classic och De Molens Bommen & Granaten. Det första jag tänker på när jag luktar på ölet är faktiskt just österrikiska dubbelbocken Samichlaus Classic. Fast om man nu ska jämföra dessa tre öl så känns Thomas Hardy’s Ale som ett mycket mer balanserat och drickbart öl vid så här ung ålder. Och jag som inte druckit lagrade flaskor av Thomas Hardy’s förut kan bara fantisera om hur bra den kommer bli om 5-10 år. Jag hoppas verkligen att produktionen inte kommer bli avbruten igen och att vi kan förvänta oss att återse ölet på Systembolaget årligen. Och gärna i lite större kvantitet.

Mer info om Thomas Hardy’s Ale 2015:

Ale

All In Brewing SOMA

Varunummer: 30757, Flaska 330ml, 33.90kr, Alkoholhalt: 4.7%

Ölhundbetyg

8

SOMA har för mig många positiva kopplingar. Bland annat två bra låtar av både Smashing Pumpkins och The Strokes, men i det här fallet är det nog den dystopiska sci-fi-romanen Du Sköna Nya Värld av Aldous Huxley som klingar starkast. I denna mörka sterila och statligt överkontrollerade framtid där människor hjärntvättas med propaganda och människor föds enbart via provrör så tar folk en drog vid namn SOMA för att kontrollera sitt känsloliv. Eller “ta semester” som det heter i boken. Ska jag även kunna räkna denna session IPA från All In Brewing till listan över positiva SOMA-referenser?

Det är alltså en Session IPA bryggd med tre olika sorters kornmalt samt havreflingor och vete och humle av sorterna columbus, citra och mosaic.

Utseende: Grumlig med en honungsgyllene orange färg och ett två fingrar smutsvitt bubbligt skum som inte lämnar så mycket rester.

Doft: Fräscht humlig doft med diverse citrusfrukter som grapefrukt, lime och mandarin mer tropiska drag av stjärnfrukt och passionsfrukt. Lättsam marmeladig sötma och beska av grapefruktskal. Fräscht!

Smak: liknande friska syrliga citrusmix med passionsfrukt. Rätt så torr med en markerad men snygg moorish citrusskalbeska. Malten är i bakgrunden med endast lite drag av vetekex.

Mun: Mjuk medelstor munkänsla med mjuk kolsyra. Lätt oljig.

Riktigt fräsch och snygg humlekoncentrerad öl som jag gärna tar semester med! Det är en ljuv mix av citrusfrukter med lättsam backning av fluffig vete- och havremalt i ryggen. Beskan är precis lagom. Ett öl man mer än gärna tar en till av på en gång, och det tycker jag ofta är ett mycket bra betyg. All In imponerar.

Mer info om All In Brewing SOMA:

Ale

Celt Experience Celt La Téne

Varunummer: Dagligvaruhandeln, Flaska 500ml, -kr, Alkoholhalt: 3.5%

Ölhundbetyg

5

Craftbeertrenden fortsätter att påverka utbudet av “folköl” i dagligvaruhandeln, och senast på ett ICA på Folkungagatan hittade jag den här från The Celt Experience. En del känner kanske igen dom från deras andra “trefemma” Iron Age som också funnits i dagligvaruhandeln ett tag. Flaskan kallar ölet för en “dry-hopped pale bitter”, men det goda folket på Ratebeer vågar sig på att lägga det i facket “Golden Ale/Blond Ale”.

Utseende: Grumlig med en brunaktigt orange färg och en rätt så avtändande bottensats som grumlar runt. Jag borde nog hällt upp den lite mer varsamt. Skummet är smutsvitt och medelstort.

Doft: Aggressivt humlig doft med juicig citrus, persika, mango, kakor, blomsav, mint och svartvinbärsblad. Doften biter sig fast och jag känner den starkt även fast jag ställer ifrån mig glaset.

Smak: Smaken ger vad doften lovar, och toppar det. Tropisk citrus, aprikos och lite småkaka simmar runt i en bläckig beska med drag av mint och malört.

Mun: Medelstor till lättare kropp med mjuk kolsyra och aningens oljig textur.

En rejäl humlesoppa som påminner om hur humlegalna öl kunde vara för en fem-sex år sedan. Den får mig faktiskt lite att tänka på första gångerna jag drack BrewDogs Nanny State. 43 IBU? Känns mer än så. Det blev i slutändan lite för mycket för mig den här gången, men jag känner ändå att det finns något här som jag inte helt vill slå ifrån mig. Den kan nog få sig ännu ett försök och med en mer varsam upphällning en dag, men som det känns nu så är den något för rivig för att tilltala någon mer än den allra stryktåligaste humleknarkaren.

Fler som provat:
Fajan och Jöns

Mer info om Celt Experience Celt La Téne:

Ale

Stone Double Bastard Ale 2014

Varunummer: 11240, Flaska 650ml, 95.40kr, Alkoholhalt: 11%

Ölhundbetyg

9

I slutet av varje år, sedan 1998, släpper Stone denna supermaxade dubbelversion av sin klassiska Arrogant Bastard Ale, och ca 4-5 månader senare brukar vi få chansen att plocka på oss den här i Sverige. Stilen brukar kallas “american strong ale” vilket i sig brukar betyda ett stort, starkt, maltigt och humligt öl som inte riktigt passar in helt i kategorier som Imperial IPA eller Barley Wine. Öl i denna kategori behöver inte nödvändigtvis likna just de två stilarna men gör dock det ganska ofta vill jag tycka.

Utseende: Ölet har en härligt lockande rödaktig bärnstens-/kopparfärg och kröns av ett 1-2 fingrar högt svampigt gulnat skum som lämnar kletiga spräckliga rester efter sig. Det är klart bortsett från minimala partiklar som dansar runt. Flaskan i sig sticker onekligen ut med riktigt snyggt färgtryck, som oftast med Stones öl. Full pott!

Doft: Att det här är ett kaxigt öl och inte bara en kaxig etikett blir snabbt väldigt tydligt. Stor fet humlig smäll med knäckig karamell/bröstsocker, vanilj, kola och torkade frukter som fikon och papaya men framförallt grapefrukt och något värmande som känns lite som någon sorts likör. Stor och burdus, men även komplex. Allt toppas av ett rejält lass med beska barr. Riktigt riktigt bra.

Smak:  Något sötklibbig med bröstsocker/karamell, grapefrukt och massa barr och kåda. Inte lika händelserik smak som doft, men det är enligt mig inte nödvändigt med just det här ölet. Det här är mer en stor fet svulstig mix av sötklibbig karamell och massiva grapefruktfruktiga humletoner med en stooor men skön beska. Får mig att minnas varför jag förälskade mig i sådana här aggressiva öl från början. Lite som Peter Wahlbeck sa: “Det är skönt med stryk…”

Mun: Stor bastant och lite oljigt kletig kropp med mjukt masserande kolsyra.

Jag älskar det här ölet och det kommer alltid stå för vad jag gillar med vissa amerikanska öl. Stort, överdrivet och kaxigt, fast med en fantastisk fingertoppskänsla och glimt i ögat. Påminner inte så lite om vissa amerikanska barleywines som exempelvis Sierra Nevadas Bigfoot med sin klibbiga karamell och stickiga humle, men känns ändå mer rak på sak. Jag känner heller inget sug efter att lagra Double Bastard utan tycker den gör sig bra med den tid den fått på sig att ta sig hit till Sverige.
För vissa är det här för mycket och tanken på att dricka en hel flaska eller ens ett helt glas är även för vissa inte att föredra. Jag gör tvärt emot och dricker Double Bastard så vulgärt och obrytt som ölet själv utger sig, i stort glas och som om det var hälften så starkt. Gärna till fet salt mat som burgare, pizza, tacos eller revbensspjäll. Då tycker jag det gör sig allra bäst.

Mer info om Stone Double Bastard Ale 2014:

Ale Veteöl

Coppersmith’s White IPA

Varunummer: 11326, Flaska 330ml, 28kr, Alkoholhalt: 7%

Ölhundbetyg

4

Vid senaste Stockholm Beer & Whisky Festival i Nacka så stack nystartade Coppersmith’s Brewery från Västerås ut bland de mindre svenska bryggerierna med förvånansvärt (i jämförelse med många av de andra) rena och prydliga öl. Inte det starkaste intrycket vad gäller design och smak kanske, men det kändes som ett bryggeri med mycket bra förutsättningar för framtiden.
Därför var det kul att höra att dom vunnit en offert på sin vete-IPA Coppersmith’s White IPA till det fasta sortimentet den 2a mars i år. Jag fick en flaska av bryggeriet innan släppet men har inte kommit loss att recensera den förens nu.

Det är alltså en så kallad “vete-IPA” som bryggts med 50% vetemalt och 50% pale malt och humlats med Columbus, Mosaic och Amarillo. Jästen är Belle Saison. Beskan landar på 75 IBU och färgen på 9,5 EBC.

Utseende: Disigt gul med jästfällning i botten och ett stort smutsvitt skum som lämnar nån fläck hit och dit. Etikettdesignen känns lite som en Star Trek-symbol och är helt klart snyggare än deras vanliga schackpjäsdesign som känns lite tråkig.

Doft: Örtig doft med citrus, persika, lite carambola, degig jäst och rejält med barr och något kryddigt som påminner om basilika eller timjan. Det doftar ganska fräscht och färskt, men tyvärr så vissnar doften och kvar blir mest någon mix av smält plast, alcohol och lim.

Smak: Smaken gör inte riktigt samma tråkiga vändning, men helt ok känns det ändå inte. Det börjar bra med fräsch tropisk gul frukt som grapefrukt och ananas med nyriven citruszest, jäst och deg och avslutet är torrt och barrigt beskt. Tyvärr så vissnar även smaken en del och blir lite jästig med beska kryddor som timjan och lagerblad samt den där lite plastiga kemiska tonen.

Mun: Medelstor till lättare kropp med frasig kolsyra och oljig till torr munkänsla.

Något har gått fel här, och det är riktigt synd, för precis uttagen från kylen och nyupphälld är den riktigt god med fräsch ljus citrus och mjuk lätt malt. Jag gissar att man stressat jäsprocessen för att hinna klart i tid. Mycket tråkigt på ett annars väldigt lovande öl. Men dricker man den snabbt så… Jag ser dock inte någon annan som upplevt ölet på precis samma sätt som jag på nätet, så det kan ju ha varit en enstaka skadad flaska också. Vi håller tummarna.

Mer info om Coppersmith’s White IPA:

Ale Veteöl

Lagunitas Galatea Fusion 25

Varunummer: -, Fat 400ml, -kr, Alkoholhalt: 6,8%

Ölhundbetyg

7

Den svenska importören Galatea gör en studieresa till staterna och passar på att brygga ett öl hos Californienbryggeriet Lagunitas. Galateas säljteam plus bryggaren David Peuriere från Sigtuna Brygghus snackar ihop sig med ett par av Lagunitas bryggare och bestämmer sig för att brygga ett välhumlat öl med röd vetemalt så att ölet ska få en rödaktig färg. Tyvärr visade det sig att veten dom fått inte var lika röd inuti som på utsidan så effekten uteblev en smula.

Nåväl… Förutom den röda vetemalten har man även använt pale ale-, Special B- och Bisquit-malt och vad gäller humlen så har man kört Centennial och Simcoe som bittergiva, Cascade och Citra som smakgiva och Equinox för arom.

Ölet kommer till Systembolaget den 20e mars. Jag drack dock ölet på fat vid Pub Wirströms i Gamla Stan, Stockholm.

Utseende: Kristallklar och guldfärgad med små porlande bubblor och ett finger högt smutsvitt skum som lämnar fläckar efter sig.

Doft: Söta honungsdoppade vetekex, litchi, passionsfrukt och lite apelsin plus gräs och halm. Det är ingen nypressad barrskog eller nermald humlefabrik, men fräscht och fruktigt på ett mer tillbakalutat sätt. Tyckte först att det luktade lite svavel (prutt) men insåg sedan att det nog bara var Wirströms.

Smak: Den typiska sötman som jag tycker mig känna i många av Lagunitas öl, och får mig att tänka på bröstsocker, finns där. Även honung och lite “toastiga” kex och frukter som grapefrukt och litchi samt lite “järnig” mineral. Tydlig men tillbakalutad beska med drag av gräs och grapefruktskal.

Mun: Medelstor kropp med mjukt kittlande bubblor. Något oljig textur.

Lagunitas stil känns onekligen igen med sin stadiga söta bas och lite mineraligt citrushumliga topp. Veten slår inte igenom så fasansfullt mycket och resultatet blir en bra och precis lagom robust västkust-IPA med lite twist. Enligt Lagunitas funkar det ypperligt till ostron, men även “sunkmat” som pizza och kryddiga tacos är ju en no-brainer.

Mer info om Lagunitas Galatea Fusion 25:

Ale

La Trappe Blond

Varunummer: 1494, Flaska 330ml, 23.80kr, Alkoholhalt: 6.5%

Ölhundbetyg

7

Belgofiler runt om glädjas och dansa i ring. Ett belgiskt ljust ale från ett av de största Trappistbryggerierna har nått Systembolagets hyllor via det fasta sortimentet nu i September.

Utseende: Lätt disig gyllene med ett bubbligt poröst vitt skum som lämnar få rester på glaset.

Doft: Kryddigt fruktig doft med apelsinskal, vitpeppar, koriander, honung, halm, vitt bröd, jäst, banan och lite klister.

Smak: Söt med apelsin och lite banan, koriander, halm/hö, vitpeppar och jäst. Kanske något “lagårdsaktig” i smaken samt aningens vattnig eftersmak, men det är inte så farligt.

Mun: Medelstor kropp med lite brusigt frasig kolsyra och en något oljig textur.

Ett uppfriskande ljust ale med klassiskt kryddigt jästiga och fruktigt belgiska drag som känns rustikt utan att för den saken bli tungt. Okomplicerat och gott som passar både som flexibel måltidsdryck och för sig själv samt läskande sällskapsdryck.

Mer info om La Trappe Blond:

Ale

Three Floyds Chevalier Bertrand du Guesclin

Varunummer: -, Fat 200ml, 95kr, Alkoholhalt: -%

Ölhundbetyg

6

Mikkeller Bar Sthlm får in en imponerande line-up med öl från Three Floyds och alla Stockholms ölnördar springer genom gatorna med tårar rullande nerför kinderna.
Ett av de mer exklusivt exklusiva ölen som erbjöds var detta suröl som jäst i en så kallad “foeder” tillsammans med blåbär. Ölet gick loss för whopping 95kr per 20cl.

Utseende: Disig brunröd med ett grårosa skum.

Doft: Surt fruktig doft med drag av citron, äppelvinäger, körsbär och skogsbär plus lite vinfat och yogurth. Det sticker lite i näsan av vinägersyran samtidigt som det luktar rätt sött och kladdigt.

Smak: Sötsur fruktig smak med fruktkletig vinäger/äppelvinäger, körsbär, äpple och citron, vitvinsfat och en avslutande grynighet i eftersmaken som påminner lite om blåbär. Sötsyrlig start, men avslutar strävt och torrt.

Mun: Större kropp med mjuk kittlande kolsyra och oljig kladdig textur som avslutar strävt och snustorrt.

För mycket vinägerkladd för mig. Och blåbären försvinner lite. Känns helt ärligt inte som något jättespeciellt, trots att det är ett fullgott suröl. Då tycker jag att 3 Floyds och Mikkellers sammarbetsöl Blå Spøgelse, som också var ett suröl med blåbär, var mycket bättre och elegantare.

 

Mer info om Three Floyds Chevalier Bertrand du Guesclin:

Ale

Omnipollo Magic #7

Varunummer: -, Flaska 330ml, -kr, Alkoholhalt: 4.5%

Ölhundbetyg

7

“If the Devil is 6 then God is 7!”

Vrålar Frank Black i The Pixies på låten Monkey Gone To Heaven från deras mästerverk Doolittle från 1989. Att jag 23 år senare döper min son efter just nämnde sångare säger kanske lite om hur mycket jag älskar Pixies, och därmed talet 7 samt att jag är en aggressivt kristen fundamentalist…nej, vänta nu. Det var kanske inte riktigt sant.

Men däremot så är det sant att jag fick denna “surade” witbier som bryggts hos De Proef med ananas och färsk mynta av Omnipollos Henok Fentie för ett par veckor sedan. Och även om jag kanske är lika förtjust i witbier som jag är kristen fundamentalist så älskar jag ju faktiskt öl, Henok och Omnipollo nästan lika mycket som jag älskar The Pixies.

Klart som korvspad? Bra så.

Utseende: Somrigt ljusgul/pissgul med bara en vag disighet. Skummet är vitt och fluffigt och håller sig förhållandevist kort och lämnar inga rester. Små ivriga bubblor porlar lite här och där. Det ser somrigt ut.

Doft: Örtig, sur och lite unket “höig” doft med citroner, halm/torrt gräs, mynta och en lite svag syrlighet av ättika/vinäger.

Smak: Torr och balanserat sur med citron, grapefrukt, gröna druvor, krusbär, halm och lite svag örtig ton av mynta.

Mun: Lättare kropp med mjukt kittlande kolsyra och lätt textur, utan att för den skull bli vattnig.

Ett uppfriskande torrt och surt öl med mjukt kryddiga och örtiga toner. Witbier eller Berliner Weisse, det är frågan, men det känns ju helt klart mer som en berliner med tanke på att jag personligen nog aldrig druckit en sur witbier. Ananasen flydde mig dock och det hade varit roligt med ännu mer mynta. Men det är väl sånt som bara den allt för kräsne och äventyrslystne bör bry sig om, för vill man bara ha en lättsam, torr och syrlig törstsläckare så har man en bra sådan här.

Bäst före: 14/05/16

Mer info om Omnipollo Magic #7:

Ale

Prairie Artisan Ales Puncheon

Varunummer: -, Flaska 500ml, -kr, Alkoholhalt: 8.5%

Ölhundbetyg

8

Oklahomabryggeriet Prairie Artisan Ales dök upp först mot slutet av 2012 men skaffade sig snabbt ett väldigt gott rykte och har det senaste året varit ett eftertraktat bryggeri för tickers och ölnördar. Bryggeriet specialiserar sig på saisons/farmhouse ales, men brygger även mycket kompetenta imperial stouts bl.a. Puncheon är en saison, och om den säger bryggeriet såhär:

“Puncheon is a farmhouse rye ale fermented in large oak barrels with several different wild bacteria strains. Tropical citrus notes and sourness can be detected with hints of oak.”

Min flaska inhandlades på Mikkeller & Friends i Köpenhamn i maj. Jag hittar ingen datummärkning av något slag på flaskan.

Utseende: Mjölkigt grumlig och med en fin gul färg. Stort kritvitt pösigt skum hastigt sjunker ner till en ring på ytan utan att lämna spår. Ser läskande och inbjudande ut.

Doft: Citrussyrlig med citron, apelsin, äpple, vete, degig jäst och lite örtiga kryddor samt brettanomyces.

Smak: Syrlig och torr med citron, sura äpplen, vete, halm, lite koriander, fruktskjälk och brett i avslutet. Smakerna är krispiga och lätta men en lätt alkoholvärme fyller upp snyggt och elegant.

Mun: Medelstor kropp med fyllig och frasigt skummande kolsyra, lätt textur.

Känns faktiskt som en lättsammare gueuze med en surhet som jag normalt inte förknippar så starkt med saison. Det gör smaklökarna lite förvirrade och jag letar kanske efter lite mer djup i ölet än vad det egentligen behöver leverera. Det är syrligt, fruktigt, torrt och lite kryddigt och smakerna sitter ihop på ett elegant sätt. Och i Prairies fall räcker det oerhört långt. Mycket bra öl.

Mer info om Prairie Artisan Ales Puncheon:

Page 1 of 2612345»...Last »